Klicka på rubrikerna ovan för att komma till önskat textblock.

Vid läsning i mobil, och i vissa läsplattor, klicka då på strecksymbolen som visas högst upp till höger om rubriken.

Vill du läsa boken sida för sida som en vanlig bok, öppna länken:

https://www.paperturn-view.com/sv/driva/bldderbok-originalet-pdf-variant-4-8-22?pid=MjY263455

Annars kan du läsa texten i detta avsnitt i sin helhet nedan.

Missa inte 1:a sidan (!) Klicka på rubriken högst upp: En GRATIS bok om golf ...

_______________________

 

Detta är berättelsen om den tragedi som drabbade min och andras närstående familjer söndagen den 26 juli 1925. 

Rubriken nedan fanns på första sidan av Blekinge Läns Tidning måndagen den 27 juli 1925.

Tio ungdomar drunknade i går i vattnet

mellan Garpens Fyr och Bergkvara!

Nedanstående text finns på en skylt vid gravstenen på Avaskär vackra kyrkogård i Kristianopel.

Herren ger och Herren tar

Här vilar fem ungdomar som miste sina liv vid den

tragiska båtolyckan som hände i vattnet mellan

Garpens Fyr och Bergkvara söndagen den 26 juli 1925.

Fyra av dem är syskonen Nilsson från Flyeryd:

Karl, 20 år, Arvid, 19 år, Anny, 17 år, Ture, 15 år.

Samt deras vän, Elsa Elmberg, 20 år, från Övraboda.

Vid olyckan omkom tio ungdomar, varav sju var

släkt och de tre andra var deras vänner. Vila i frid. 

 

De andra fem ungdomarna som omkom vid samma tillfälle är begravda på kyrkogården i Söderåkra.

__________________________

Den kursiva texten är dialektala uttryck på östblekingska och södra möredialekten.

Närmare Gud till dig

Efteråt sa man i den lilla byn Flyeryd att det hade varit en sällsynt ljuvlig, en förunderligt stilla och en ovanligt fridfull dag. Denna för flertalet av byns fåtaliga invånare så ödesdigra söndagen den 26 juli 1925.

Det är tidig morgon lördagen den 25 juli 1925

Solen värmer skönt, det är lugnt, stilla och redan 20 grader varmt i luften. Den vackra gamla moraklockan i köket på gauren/ gården Flyeryd 1:2 i Kristianopel socken i östra Blekinge, gränsande till Torsås socken i östra Småland, slår sex slag. I snåret

bakom laàn/ladan sitter en liten näktergal och sjunger högt och ljudligt så som den har gjort genom hela sommarnatten. Ivrig i sina försök att härma och att överrösta alla andra ljud som den hör i sin närhet.

I den värmande solen vid ladan ligger katten Grålle dul o däven/slö och avslappad

Han är stinn/mätt efter att ha lapat i sig en skål med fet spenvarm mjölk - som han just har blivit bjuden på. Den trogne gamle gårdvaren, stövaren Hampe, ligger utanför sin koja och fnattar/kliar sig behagligt i pälsen - och tittar lojt/slött på en pugalus/

gråsugga som springer på marken. Samtidigt som han lite mera uppmärksamt spanar av det revir som han, med sitt speciella sinne och eminenta förmåga, har som uppgift att bevaka och att beskydda.

På tunet/gårdsplanen står far i huset, odalbonden Theodor Nilsson

och hans lue/pojken Arvid, 19 år gammal

De har varit uppe sedan klockan fyra på morgonen för att mjölka korna som går i hagen bakom laàn. Lördag är fridag för folket på gauren, men det bryr sig korna inte om. De vill bli mjölkade varje morgon oavsett vilken dag i vickan/veckan det är.

 

På tunet står ytterligare åtta, däribland gårdens övriga ungdomar i åldrarna 5 år till 21 år

Alla, utom en av dem, är Theodors närmaste anhöriga, hans fru Hilda och hans övriga barn. Det är Arvids systrar och bröder.  Karl, 21 år. En stor välväxt lue, som så småningom ska överta gauren efter Theodor är det tänkt. Han gör militärtjänst vid Karlskrona grenadjärregemente på Gräsvik, men är nu hemma på några dagars permission. Där är Anny, 17 år, Ture, 15 år, Lilly, 13 år, Chapman, 12 år. Ett ovanligt namn - som han förärats efter den kände skeppsbyggaren Fredrik af Chapman, chef för örlogsvarvet i Karlskrona på 1700 - talet. Där är lillasyster Aina, 5 år. Där är också, som de sa: Den granna däkan/snygga flickan, Elsa, 20 år, dotter till odalbonden S A Elmberg i Övraboda, Jämjö socken. Elsa och Karl är fästefolk.

Det råder en uppsluppen stämning på tunet, och alla pratar i mun på varandra

Den goda stämningen kommer sig av att den stundande helgen ska bli en minnesvärd helg för många av dem - är det tänkt. Det ska bli den spännande resans helg. En riktig festhelg som de har längtat efter - och sett fram mot i månader. Nu ska de koppla av och ha det skönt, för när de kommer hem igen i nästa uke/vecka börjar det tunga slitet med att hösta säa/skörda säden.

   Karl, Arvid, Anny, Ture och fästmön Elsa står hällade/lutade mot sina cyklar, redo att anträda den långa resan till kusinerna Elsie, 18 år, Karin, 16 år - och Evald, 14 år, som bor ute på ön Garpen i Kalmarsund, nära Bergkvara. Långt bort från Flyeryd.

Det är första gången som de ska besöka sina kusiner på Garpen

Och det är första gången som de flesta av dem ska vara hemifrån. Så långt himmafrau/hemifrån har tidigare bara Karl varit. Han var en gång i Kalmar tillsammans med Theodor, dit de då åkte med tåget från Fågelmara.

   För alla ska detta nu bli en lång och spännande resa, ut i det okända. Alla som ska åka är förväntansfulla inför den resa som väntar dem. De ska först cykla ner till Fågelmara, för att där ta tåget mot Kalmar som ska avgå klockan 09:20. I Torsås ska de byta tåg för att vara framme i Bergkvara mitt på dagen ... om allt går som planerat.    

I Bergkvara hamn ska de hämtas med båt av kusinernas far, fyrvaktare Hjalmar Sjöholm 

Han och hans familj bor året om på ön Garpen. Ungdomarna ska vara där till tisdag morgon är det sagt, för att då ta tåget tillbaka till Fågelmara, och sedan cykla hem igen till Flyeryd. Till Garpen har även inbjudits två av Sjöholms barns kamrater, som också ska vara på ön över helgen. Edit, 19 år, enda barnet till diversearbetaren Erik Pettersson i Gummebo, och Anna-Brita, 14 år, dotter till stationskarlen Karl Johansson i Bergkvara.

Skytteföreningen i Bergkvara ska i helgen hålla sin årliga tvådagars skyttefest på Dalskär

Som ligger vid sundet i närheten av Bergkvara, en bit innanför Garpen. Till Dalskär ska ungdomarna åka på lördag och söndag för att mora seg/roa sig. Alla är inställda på att det ska bli en spännande och annorlunda helg. Förhoppningarna är stora, vädret är underbart - och alla ser fram mot detta med stor förväntan.

Ungdomarna på tunet i Flyeryd har packat unikaboxar med färdkost,

som de ska äta när de blir soltna/hungriga under resan

En stor bunke med smeka/smörgåsar bredda med stekflott har ställts i ordning åt dem. Mor Hilda har stekt bånkavis/skålvis med köttabollar - och därtill redia/riktiga blekingska raulauper/raggmunkar. De har också fått med sig en redi bit sidfläsk med kömjan/kummin, skuren i tjocka skivor. Detta är höjden av lyx - och ett sovel/pålägg som de på gården annars inte så ofta kostar på sig. Sådant rikemanssovel unnar man sig bara när det är något alldeles extra som ska ske ... och det ska det ju denna helg.

De har fyllt några flaskor med spenvarm mjölk från Arvids mjölkaspann

Och Karl har fyllt en drickaflaska med nygjord himbärssaft/hallonsaft - som de ska ha till att släcka törsten med under resans gång. Anny har kvällen innan bakat en hel drös/mängd kanelbullar som hon har packat ner i sin unikabox. Det ska då inte behöva gå någon nöd på Nilssons ongar/ungar eller på Elmbergs granna däka - när de ger sig ut på den långa resan till Bergkvara - och ut till ön Garpen.

De yngsta syskonen Lilly, Chapman och Aina får till deras förtrytelse inte följa med på resan

De är för unga för att göra en så lång resa - har man tyckt. Det var tänkt att Lilly skulle fått följa med, men det ändrades på i vickan/veckan innan. De har som tröst fått var sin kanelbulle av Anny, som de nu står och gnaspar pau/äter på. De är med ute på tunet för att vinka adjö när de andra ska ge sig iväg ut på den långa resan.

   Resenärerna börjar bli hialösa/otåliga; de vill komma ista/iväg. Karl är äldst ... och är den som tar befälet. Han är betrodd korpral vid "Grenadjärerna" i Karlskrona - och vet nogsamt hur det ska gå till vid ordergivning och vid framryckning. Han ger nu order om att man ska kliva upp på cyklarna för att komma ista.

Med Karl i täten trampar de igång och styr ut på grusvägen som leder bort från gården

och upp mot lannavajen, den större grusvägen som går mellan Torsås och Karlskrona. När de har kommit en bit bortom järet/ stängslet som omger gården - och kommit en bit upp på drahasaliden/backen längre fram, vänder Karl sig om och ropar med hög röst: Haj dau, vi e himma igen pau tisda.

Kvar på tunet i Flyeryd står Theodor, Hilda och tre övergivna och besvikna småsyskon som tröstande håller varandra i händerna, ledsna av att de är för unga för att få följa med på resan

Och ledsna över att kanelbullarna är oppäidna/uppätna. De koxar/tittar länge efter sina äldre syskon och efter den granna däkan Elsa - som alla långsamt försvinner bort i fjärran. Bort för att aldrig komma him/hem igen.

De tre små som står kvar i solen på tunet växer så småningom upp ... och blir giftasvuxna

Lilly, gifter sig med staboen/stadsbon Gustaf från Karlskrona, de får två flickor: Solveig och Inger. Chapman, gifter sig med Britta från Brändabo/Torsås, de får tre barn: Sören, Lillemor och Lilian. Aina, gifter sig med Brittas bror Birger, de får två barn: Nils och  Els-Mari. Aina hade sedan tidigare två "oäktingar", som det "antyds" i kyrkboken: Stig och Siv. Stig är jag som har skrivit detta. Aina är alltså min mor. Karl, Arvid och Ture var mina morbröder, Anny var min moster.

Resan till Garpen går bra - och den rikligt tilltagna färdkosten räcker hela vägen

Väl framme i Bergkvara hamn hämtas de upp av fyrvaktare Sjöholm, som i sin motorbåt tar dem ut till ön Garpen. Lite senare på lördagseftermiddagen kör Sjöholm de tio ungdomarna in till Dalskär, så att de kan ta del av festligheterna som pågår där.

   Trötta men glada återkommer de till Garpen runt klockan halv elva på lördagskvällen. Då är Garpens Fyr tänd och kastar sitt trygga blinkande sken långt ut över Kalmarsund, över till Öland ... och ner till Kristianopel.

Det har varit en lång dag och mycket har hänt som de tidigare aldrig har varit med om

De lägger sig och sover ovaggade till långt fram på förmiddagen morgonen därpå; den olycksaliga söndagen den 26 juli. På eftermiddagen ska de än en gång åka in till Dalskär för att festa, för att dolja, som det sägs i östra Blekinge. Sjöholm ska göra ännu en båttur med ungdomarna - men först ska han utföra en annan transport. En transport som dessvärre drar ut på tiden.

Ungdomarna är ivriga att komma ista och de bestämmer sig för, att i stället för att vänta på

Sjöholm ska de segla in till Dalskär med den lilla segelbåten som ligger vid bryggan på Garpen

Sjöholms lue, Evald, brukar vara ute och segla med den båten på dagarna. Han är, trots sina bara 14 år, ansedd för att vara en duktig seglare - och han ska vara skeppare ombord. Så mot bättre vetande tränger sig tio glada och förväntansfulla ungdomar ihop sig i den lilla segelbåten och ger sig av. Ombord finns inga livvästar (!) och bara Sjöholms tre barn kan hjälpligt  simma. Då är klockan tio över fyra på eftermiddagen söndagen den 26 juli 1925.

Det är varmt, det är kvavt, det är åska (!) i luften

Evald hissar segel och sätter kurs mot Dalskär; som ligger ett par kilometer från Garpen. Den lilla segelbåten är överlastad (!) Den är rickalös/ostadig ... och ligger oroväckande djupt i vattnet. På stranden på Garpen står Sjöholms fru Siri, mor till Elsie, Karin och Evald och vinkar orolig och ängslig adjö till ungdomarna. Hon ser illavarslande tecken i skyn ... och hon anar oråd. Hon har försökt få dem att vänta på att Sjöholm ska komma tillbaka med motorbåten - eftersom hon menar att: Den är möet säkrare ad auka i än i segelbauten. Men de är som ungdomar är mest; de gör som de vill - och efter ejet hue/eget huvud.

De ger sig ista och har kommit en bit ut i sundet när åskan drar upp

... och det hastigt (!) börjar att blåsa

Vinden fyller seglet mer än nock/tillräckligt, ungdomarna är ivriga, glada ... och totalt omedvetna och okunniga om den snabbt annalkande faran som nu hotar dem. De skrattar och är upprymda för nu går det minsann undan i den byiga friska vinden och snart ska de vara framme vid Dalskär, och inne på festområdet.

Men vinden ökar hastigt i styrka ... och plötsligt kommer det en mycket häftig (!) vindstöt.

En redi horrevinn, som man säger i trakten

En kraftig stormvind som rycker tag i seglet med våldsam kraft, som får båten att kantra ... att slå runt. Den börjar genast att sjunka till havets botten ... och de tio ungdomarna hamnar till sin förtvivlan och gränslösa skräck i vattnet.

På några sekunder förvandlas den uppsluppna seglatsen till ett inferno, till en fruktansvärd

 mardröm, en fasansfull nödsituation (!) som ska sluta i katastrof för alla som var med

På ett ögonblick befinner sig alla liggande i vattnet kämpande för sina liv. De som inte kan simma griper i panik tag i de andra i försöken att rädda sig. Men de som inte kan simma är för stora, de är för tunga - och de är för många för att de tre som hjälpligt kan simma ska klara av att hålla alla kvar uppe på vattenytan. De som inte kan simma drar ner varandra (!) och de drar ner de simkunniga i djupet i sin förtvivlade kamp för att överleva. De skriker i panik ut sin dödsfruktan ... men till ingen nytta.

De ropar förtvivlat på hjälp, men ingen hjälp finns inom räckhåll. De är för långt från land, 

och tiden är för knapp för att någon ska hinna fram för att hjälpa dem

De klamrar sig fast vid varandra i sin fasansfulla skräck och dödsångest. De river och sliter vilt i varandra, och klöser varandra blodiga ... tills krafterna snabbt ebbar ut. De försöker att hålla andan för att inte andas in vatten ... men det går inte.

Några reflexmässiga andetag, lungorna fylls med vatten,

 och de sjunker döende ner i Kalmarsund

Ner i vattnet mellan ön Garpen och Bergkvara, ner i dödsriket, in i evighetens mörker. Tiden för att ha kunnat få hjälp har snabbt runnit ut ... och efter några få minuters förtvivlad och våldsam kamp för sina liv så är allt över.

   Vinden avtar snabbt när åskan dragit förbi, vågorna lägger sig, och stillheten lägrar sig åter över Kalmarsund och ön Garpen.

På vattenytan flyter några lösa sittbrädor, och en jacka,

men av de tio som var ombord syns inga spår

De har dragit ner varandra i djupet, följts åt in i döden, in i den eviga vilan. Alla är borta för alltid. De var mitt uppe i den glada festen när den hastigt och oväntat tog slut. På några få minuter har den förödande katastrofen krävt tio (!) ungdomars liv.

På Garpen står mor Siri och ser det fasansfulla och ofattbara hända

Utan att hon kan göra något för rädda sina egna tre ungdomar, eller de andra sju ungdomarna. Båda de båtar som finns på Garpen var ute. På stranden vid Dalskär står tusentals glada festdeltagare och ser förstummade den fruktansvärda katastrofen inträffa - utan att heller de i tid kan göra något för att rädda ungdomarna. För de tio förväntansfulla ungdomarna, som var i början av sina liv, har den ljusa dagen slutat i nattsvart mörker, slutat i en ofattbar katastrof.

   Det som har hänt är en oerhörd tragedi för familjerna Nilsson, Pettersson, Johansson, Sjöholm och Elmberg.

Föräldrar har mist alla sina barn, eller flera av sina barn,

och syskon har förlorat syskon i en av den tidens stora svenska katastrofer

Klockan är halv fem på eftermiddagen söndagen den 26 juli 1925. Festligheterna på Dalskär ställdes omedelbart in så snart katastrofens omfattning blev känd.

__________________________

På Avaskär vackra kyrkogård i Kristianopel,

i ett hav av blommor och kransar, står fem kistor uppställda 

Grenadjärregementets musikkår, från Karlskrona, spelar Chopins Sorgmarsch. Framför kistorna, med huvuden böjda i djupaste sorg och förtvivlan står: Theodor, Hilda, Lilly, Chapman, Aina och anhöriga till Elsa, gråtande, förlamade, tillintetgjorda av den ofattbara tragedi som så oväntat och obarmhärtigt har drabbat dem alla.

De har förlorat fem av sina nära och kära - och fem andra närstående släktingar och

vänner i den förödande katastrofen som hände i vattnet mellan Garpens Fyr och Bergkvara

På den fridfulla lilla kyrkogården står också andra anhöriga och vänner, och tusentals sörjande från trakten tar del i akten. Henning Svensson, präst i Kristianopel kyrka, håller en gripande betraktelse om döden: Herren ger och Herren tar.

Av jord är du kommen, jord skall du åter varda

Man sjunger tillsammans psalmen Närmare Gud till dig, och de fem kistorna sänks ner i den gemensamma graven på Avaskär. Ner till den slutliga eviga vilan. Klockan är kvart i två på eftermiddagen - söndagen den 2 augusti 1925.

I busksnåret intill kyrkogården satt en liten näktergal och försökte ihärdigt överrösta den mäktiga musiken och sången.

__________________________

/ Nedtecknat av mig, Stig, son till i berättelsen: lillasyster Aina, 5 år. Ett stort tack till min kära kusin Inger Winkler, Lyckeby, Karlskrona, som har bidragit med faktaunderlag. Inger är yngsta dotter till i berättelsen: Lilly, 13 år. Systrarna Aina och Lilly, våra mödrar, som var för unga för att få följa med på den ödesdigra resan till ön Garpen i södra Kalmarsund, nära Bergkvara. /