TIO UNGDOMAR DRUNKNADE i går mellan Garpens Fyr och Bergkvara

Klicka på rubrikerna ovan för att komma till önskat textblock.

Vid läsning i mobil eller läsplatta klicka på strecksymbolen som visas till höger om rubriken.

Missa inte sidan 1 (!) om du vill läsa annat som jag skrivit om.

För att komma dit: klicka på rubriken högst upp: En GRATIS bok om golf ...

________________________________________

 


Detta är berättelsen om den tragedi som drabbade min och andras närstående familjer söndagen den 26 juli 1925. 



Nedanstående rubrik fanns på 1:a sidan av Blekinge Läns Tidning måndagen den 27 juli 1925:


Tio ungdomar drunknade i går i vattnet

mellan Garpens Fyr och Bergkvara!

__________________________



Nedanstående text finns på en skylt vid gravstenen på Avaskär vackra kyrkogård i Kristianopel.


Herren ger och Herren tar

Här vilar fem ungdomar som miste sina liv vid den

tragiska båtolyckan som hände i vattnet mellan

Garpens Fyr och Bergkvara söndagen den 26 juli 1925.

Fyra av dem är syskonen Nilsson från Flyeryd:

Karl, 20 år, Arvid, 19 år, Anny, 17 år, Ture, 15 år.

Samt deras vän, Elsa Elmberg, 20 år, från Övraboda.

Vid olyckan omkom tio ungdomar, varav sju var

släkt och de tre andra var deras vänner. Vila i frid. 

 

De övriga fem ungdomarna, som omkom vid samma tillfälle, begravdes på kyrkogården i Söderåkra.

__________________________



Den kursiva texten är försök att använda ord från min barndomsdialekt: östblekingska och södra Möredialekten.


Närmare Gud till dig

Efteråt sa man i Flyeryd - att det hade varit en sällsynt ljuvlig, en förunderligt stilla och en ovanligt fridfull helg.  Denna för många av den lilla byns invånare så ödesdigra helgen i slutet av juli 1925. 


Det är tidig morgon lördagen den 25 juli 1925

Solen värmer skönt, det är lugnt, stilla och redan 20 grader varmt i luften. Den gamla moraklockan i köket på gåren Flyeryd 1:2, i Kristianopels socken i nordöstra Blekinge, slår sex slag. I busksnåret bakom la´an sitter en näktergal och sjunger högt och ljudligt så som den har gjort genom hela den ljumma sommarnatten. Ivrig i sina försök att härma och att överrösta alla andra ljud som den hör i sin närhet.


I den värmande solen vid laväggen ligger katten Grålle dul o däven och spinner

Han är stinn efter att ha lapat i sig en full skål med fet spenvarm mjölk, som han just har blivit bjuden på. Den trogne gamle gårdvaren, stövaren Hampe, ligger utanför sin koja och fnattar sig behagligt i pälsen, och tittar lite lojt på en pugalus, en gråsugga, som kommer springande på marken. Samtidigt som han lite mera uppmärksamt spanar av det revir som han, med sitt speciella sinne och sin eminenta förmåga, har som uppgift att bevaka - och att beskydda.


I solskenet ute på tunet står fauren i huset, odalbonden Theodor Nilsson, och 19-årige luen Arvid

De har varit uppe sedan klockan fyra på morgonen, för att mjölka korna som går lösa i hagen bakom la´an. Lördag är fridag för de flesta på gåren ... men det bryr sig korna inte om. De vill bli mjölkade varje morgon oavsett vilken dag i vickan det är. 

 

tunet står ytterligare åtta personer, däribland gårens övriga ungdomar i åldrarna 5 år till 21 år

Alla, utom en av dem, är Theodors närmaste anhörig - och hans barn. Det vill säga det är Arvids systrar och bröder. Där är Arvids äldste bror Karl, 21 år. En stor, kraftig och välväxt lue, som så småningom ska överta gåren efter Theodor är det tänkt. Han gör sin militärtjänst som beväring vid Karlskrona grenadjärregemente på Gräsvik, men är nu hemma på några dagars permission. Där är systern Anny, 17 år, brodern Ture, 15 år, systern Lilly, 13 år, brodern Chapman, 12 år. Ett ovanligt namn han förärats efter den kände skeppsbyggaren Fredrik af Chapman, chef för örlogsvarvet i Karlskrona i slutet av 1700- talet. Där är lillasyster Aina, 5 år. Dessutom är Theodors hustru Hilda med ute på tunet, och där finns också den granna däkan, 20-åriga Elsa Elmberg, dotter till lantbrukaren S A Elmberg i Övraboda. Elsa och Karl är fästefolk.


Det råder en uppsluppen stämning på tunet, och alla pratar i mun på varandra

Den goda stämningen kommer sig av - att den stundande helgen ska bli en minnesvärd helg för många av dem ... är det tänkt. Det ska bli den stora spännande resans helg. En riktig festhelg som de har längtat efter, och sett fram emot i månader. Nu ska de koppla av och ha det skönt, för när de kommer him igen i nästa uge börjar det tunga slitet med att hösta säa.

  Karl, Arvid, Anny, Ture och fästmön Elsa står hällade mot sina cyklar, redo att anträda den långa resan till kusinerna Elsie, 18 år, Karin, 16 år och Evald, 13 år, som bor ute på ön Garpen en bit ut i Kalmar Sund, nära Bergkvara. Långt bort från Flyeryd.


Det är första gången som de ska besöka sina kusiner på Garpen

Och det är första gången som de flesta av dem ska vara himmafrau. Så långt himmafrau har tidigare bara Karl varit. Han var en gång i Kalmar tillsammans med Theodor, dit de då åkte med tåget från Fågelmara.

   För alla ska detta nu bli en lång och spännande resa - ut i det okända. Alla som ska åka är förväntansfulla inför den resa som väntar dem. De ska först cykla ner till Fågelmara, för att där ta tåget mot Kalmar, som enligt tidtabellen ska avgå klockan nio. 

I Torsås ska de byta tåg för att vara framme i Bergkvara mitt på dagen - om allt går som det planerats.    


I Bergkvara hamn ska de hämtas med båt av kusinernas far, Hjalmar Sjöholm

Han är fyrvaktare på Garpen. Hans och familjen bor därute året om. Ungdomarna ska vara på Garpen till tisdag morgon är det sagt, för att då ta tåget tillbaka till Fågelmara, och sedan cykla hem igen till Flyeryd.

   Till Garpen har även inbjudits två av Sjöholms barns kamrater, som också ska vara på ön över helgen. Edit, 19 år, enda barnet till diversearbetaren Erik Pettersson i Gummebo, och Anna-Brita, 13 år, dotter till stationskarlen Karl Johansson i Bergkvara.


Skytteföreningen i Bergkvara ska i helgen hålla sin stora årliga tvådagars skyttefest på Dalskär

Dalskär som ligger vid sundet i närheten av Bergkvara, en bit innanför Garpen. Till Dalskär ska ungdomarna åka på lördag och söndag för att mora seg, att roa sig. Alla är inställda på att det ska bli en spännande, anlesare (annorlunda) och rolig helg. Förhoppningarna är stora, vädret är underbart och alla ser fram mot detta med hög förväntan.


Ungdomarna på tunet i Flyeryd har packat unikaboxar med fardkost,

som de ska äta när de blir soltna under resan

En stor bunke med smeka (smörgåsar), bredda med stekflott, har ställts i ordning åt dem. Mor Hilda har stekt bånkavis med köttabollar, och därtill redia blekingska raulauper (raggmunkar). De har också fått med sig en redi bit sidfläsk med kömjan på, uppskuren i tjocka skivor. Detta är höjden av lyx, och ett sovel som de på gåren annars inte så ofta kostar på sig. Sådant rikemanssovel unnar man sig bara när det är något alldeles speciellt som ska ske ... och det ska det ju denna dag.


De har fyllt några flaskor med spenvarm mjölk från Arvids mjölkaspann

Och Karl har fyllt en stor drickaflaska med nygjord himbärssaft (hallonsaft) som de ska ha till att släcka törsten med under resans gång. Anny har kvällen innan bakat en hel drös med kanelbullar som hon omsorgsfullt har packat ner i sin unikabox.

   Det ska då inte behöva gå någon nöd på Nilssons ongar, eller på Elmbergs Elsa, när de ger sig ut på den långa resan ner till Bergkvara, och ut till ön Garpen.


De yngsta syskonen Lilly, Chapman och Aina får till deras förtrytelse inte följa med på resan

De är för unga för att göra en så lång resa - har man tyckt. Det var tänkt att Lilly skulle fått följa med, men det ändrades på i vickan innan. De har som tröst fått var sin kanelbulle av Anny, som de nu står och gnaspar på i solskenet. De är med ute på tunet för att vinka adjö när de andra ska ge sig iväg ut på den långa resan.

   Resenärerna börjar bli hialösa, de vill komma ista. Karl är äldst i gruppen, och den som tar befälet. Han är betrodd vicekorpral vid Grenadjärerna i Karlskrona och vet nogsamt hur det ska gå till vid ordergivning och vid framryckning. Han ger nu order om att man ska kliva upp på cyklarna för att komma ista.


Med Karl i täten trampar de igång och styr ut på den smala grusvajen som leder bort från gåren

och upp mot lannavajen, den lite större grusvägen som går mellan Torsås och Karlskrona. När de har kommit en bit bortom järet, stängslet som omger gåren, och kommit en bit upp på drahasaliden, backen längre fram, vänder Karl sig om och ropar:

Haj dau, vi e himma igen pau tisda.


Kvar på tunet i Flyeryd står Theodor, Hilda och tre övergivna och besvikna småsyskon som tröstande håller varandra i händerna, ledsna av att de är för unga för att få följa med på resan

Och ledsna över att kanelbullarna är oppädna. De koxar länge och väl efter sina äldre syskon, och efter den granna däkan Elsa, som alla långsamt försvinner bort i fjärran. Bort för att aldrig komma him igen.


De tre små som står kvar i den värmande solen på tunet i Flyeryd växer upp och blir giftasvuxna

Lilly, gifter sig med staboen Gustaf från Karlskrona, de får två flickor; Solveig och Inger. Chapman, gifter sig med Britta från Brändabo/Torsås, de får tre barn; Sören, Lillemor och Lilian. Aina, gifter sig med Brittas bror Birger, de får två barn; Nils och  Els-Mari. Aina hade sedan tidigare två "oäktingar", som det står i kyrkboken; Stig och Siv. Stig är jag som har skrivit detta. Aina är alltså min mor. Karl, Arvid, Ture var mina morbröder och Anny var min moster.


Resan till Garpen går bra och den rikligt tilltagna fardkosten räcker hela vägen

Väl framme i Bergkvara hamn hämtas de upp av fyrvaktare Sjöholm, som tar dem ut till Garpen med sin motorbåt. Lite senare på lördagseftermiddagen kör Sjöholm de tio ungdomarna in till Dalskär, så att de kan ta del av festligheterna som pågår där.

   Trötta men glada återkommer de till Garpen runt klockan halv elva på lördagskvällen. Då är Garpens Fyr tänd och kastar sitt trygga blinkande sken långt ut över Kalmar Sund, över till Öland ... ner till Kristianopel.


Det har varit en lång dag och mycket har hänt som de tidigare aldrig har varit med om

De går och lägger sig och sover ovaggade till långt fram på förmiddagen morgonen därpå; den olycksaliga söndagen den 26 juli. På eftermiddagen ska de ännu en gång åka in till Dalskär för att festa, för att dolja, som vi säger i Blekinge. Sjöholm ska göra ännu en båttur med ungdomarna, men först ska han utföra en annan transport. En transport som dessvärre drar ut på tiden.


Ungdomarna är ivriga att komma ista och de beslutar sig för, att i stället för att vänta på

Sjöholm, ska de segla in till Dalskär med den lilla segelbåten som ligger vid bryggan på Garpen

Sjöholms yngste lue, Evald, brukar vara ute och segla med den båten på dagarna. Han är, trots sina bara 13 år, ansedd för att vara en duktig seglare, och han ska vara skeppare ombord. Så mot bättre vetande tränger sig tio glada och förväntansfulla ungdomar ihop sig i den lilla segelbåten och ger sig av. Ombord finns inga livvästar ... och bara Sjöholms tre barn kan hjälpligt simma! Då är klockan tio över fyra på eftermiddagen söndagen den 26 juli 1925.


Det är varmt, det är kvavt ... det är åska i luften

Evald hissar seglet och sätter kurs mot Dalskär, som ligger inom synhåll ett par kilometer bort från Garpen. Den lilla segelbåten är kraftigt överlastad, den är rickalös ... och den ligger oroväckande djupt i vattnet!

   På stranden på Garpen står Sjöholms maka Alma, mor till Elsie, Karin och Evald och vinkar orolig och ängslig adjö till ungdomarna. Hon ser illavarslande tecken i skyn ... och hon anar oråd. Hon har försökt få dem att vänta på att Sjöholm ska komma tillbaka med motorbåten - eftersom hon menar att: Den är möe säkrare ad auka i än i segälbauten. Men ungdomarna är som ungdomar är mest; de gör som de vill ... och efter sitt eget hue.


De ger sig ista och har kommit en bit ut i sundet när åskan drar upp och det hastigt börjar blåsa

Vinden fyller seglet mer än nock, ungdomarna är ivriga, glada ... och totalt omedvetna och okunniga om den snabbt annalkande faran som nu hotar dem. De skrattar och är upprymda för nu går det minsann undan i den byiga friska vinden - och snart ska de vara framme vid Dalskär och inne på festområdet.


Men vinden ökar hastigt i styrka ... och plötsligt kommer det en mycket häftig vindstöt,

en redi horrevinn - som man säger i trakten

En kraftig stormvind som rycker tag i seglet med våldsam kraft, som får båten att kantra ... och att slå runt. Den börjar genast att sjunka till havets botten - och alla tio ungdomarna hamnar i vattnet.


På några korta sekunder förvandlas den uppsluppna seglatsen in till Dalskär till ett veritabelt inferno, till en fruktansvärd mardröm, till en fasansfull nödsituation för alla ombord

En nödsituation som ska sluta i total katastrof för alla ombord. På ett ögonblick befinner sig alla liggande i vattnet kämpande för sina liv. De som inte kan simma griper i panik tag i de andra i försöken att rädda sig själva. Men de som inte kan simma är för stora, de är för tunga - och de är för många för att de tre som hjälpligt kan simma ska klara av att hålla alla kvar uppe på vattenytan. De som inte kan simma drar ner varandra - och de drar ner de simkunniga i djupet i sin förtvivlade kamp för att överleva! De skriker i panik ut sin dödsfruktan ... men till ingen nytta.


De ropar förtvivlat på hjälp, men ingen hjälp finns inom räckhåll. De är för långt ut från

land, och tiden är dessutom för knapp för att någon ska hinna fram för att hjälpa dem

De klamrar sig fast vid varandra i sin dödsångest. River och sliter vilt i varandra, och klöser varandra blodiga ... tills krafterna snabbt ebbar ut. De försöker att hålla andan för att inte andas in vatten - men det går inte.


Några reflexmässiga andetag fyller lungorna med vatten - och de sjunker döende ner under ytan

Ner i djupet, ner i dödsriket - in i evighetens mörker. Tiden för att ha kunnat få hjälp har snabbt runnit ut ... och efter några minuters förtvivlad och våldsam kamp för sina liv - så är allt över.

   Vinden avtar snabbt när åskan dragit förbi, vågorna lägger sig och stillheten lägrar sig åter över Kalmar sund och ön Garpen.


På vattenytan flyter några lösa sittbrädor, men av de tio som var ombord syns inga spår

De har dragit ner varandra i djupet, följts åt in i döden, in i den eviga vilan. Alla är borta för alltid. De var mitt uppe i den glada festen när den hastigt och oväntat tog slut. På några få minuter har den fasansfulla katastrofen krävt tio unga människors liv. 


På Garpen står mor Alma och ser det ofattbara hända

Utan att hon kan göra något för rädda sina egna tre barn, eller de andra sju barnen. Båda de båtar som finns på Garpen var ute. På stranden vid Dalskär står tusentals glada festdeltagare och bevittnar förstummade denna fruktansvärda katastrof hända - utan att de heller i tid kan göra någonting för att rädda deras liv. För tio förväntansfulla ungdomar, som var i början av sina liv, har den ljusa dagen slutat i det svartaste mörker; slutat i en ofattbar katastrof.


Det som har hänt är en oerhörd tragedi för familjerna Nilsson, Sjöholm och Elmberg

Föräldrar har mist alla sina barn, eller flera av sina barn, och syskon har förlorat syskon i en av den tidens stora svenska katastrofer. Klockan är halv fem på eftermiddagen söndagen den 26 juli 1925.

   Festligheterna på Dalskär ställdes omedelbart in så snart katastrofens omfattning blev känd.

ooo  OOO  ooo


På Avaskär vackra kyrkogård i Kristianopel,

i ett hav av blommor och kransar, står fem kistor uppställda 

Grenadjärregementets musikkår, från Karlskrona, spelar Chopins sorgemarsch. Framför kistorna, med huvuden böjda i djupaste sorg och förtvivlan, förlamade och tillintetgjorda av den ofattbara tragedi som så oväntat och obarmhärtigt har drabbat dem alla, står föräldrarna Theodor och Hilda, och småsyskonen Lilly, Chapman, Aina och Elsas närmaste anhöriga. 


De har förlorat fem av sina nära och kära, och fem andra närstående släktingar och

vänner i den förödande katastrofen som hände i vattnet mellan Garpen och Bergkvara

På den fridfulla lilla kyrkogården Avaskär står också tusentals andra sörjande från trakten och tar del i begravningsakten. Henning Svensson, präst i Kristianopels kyrka, håller en gripande dödsbetraktelse på temat Herren ger och Herren tar.


Av jord är du kommen, jord skall du åter varda

Man sjunger tillsammans psalmen Närmare Gud till dig, och de fem kistorna sänks ner i den gemensamma graven på Avaskär. Ner till den slutliga eviga vilan. Klockan var då kvart i två på eftermiddagen - söndagen den 2 augusti 1925.

   I det täta busksnåret intill kyrkogården på Avaskär satt en näktergal och försökte ihärdigt att överrösta musiken och sången.


ooo  OOO  ooo


Nedtecknat av mig, Stig, son till lillasyster Aina, 5 år. Ett stort tack till min kära kusin Inger Winkler i Lyckeby, Karlskrona,

som bidragit med faktaunderlag - och som medverkat i berättelsens tillkomst. Inger är yngsta dotter till Lilly, 13 år.

Aina och Lilly, våra mödrar, som var för unga för att få följa med på den ödesdigra resan till Garpens Fyr!